Mat är medicin och Medicin är mat

Idag blev den klar! Min egentillverkade surkål.  De syrliga små bakterierna som bildas gör att andra, mer skadliga, bakterier inte trivs lika bra i våra slemhinnor.Därför håller mjölksyrabakterierna – som kallas probiotika – oss friskare. – Mjölksyrabakterierna hjälper också kroppen att ta upp mer av vissa livsnödvändiga vitaminer och mineraler. Bland annat gäller det järn och zink, som blir mer lättillgängliga för kroppen av syrade livsmedel. IMG_5161Under själva jäsningen kan det också bildas vitamin B12 och folsyra. Läs mer

Annonser

Gott Nytt 2016

Ett nytt år har startat. Jag känner att det här kommer bli ett fantastiskt år! Det blir vad jag gör det till och nu när krafterna så sakta kommer tillbaka har jag de bästa förutsättningarna.

IMG_5050

Vi fick den stora äran att avsluta 2015 med en fantastisk insamling som gav hela 352 000 kr till förmån för bröstcancerns riksorganisation -BRO. Hela insamlingen med dessa fina föreställningar och den fantastiska sammanslutningen som vi fick till i hela Nässjö, är nog något av det roligaste och mest givande jag har varit med om. Sort tack till alla som varit med och bidragit med såväl pengar som fysiska insats! Läs mer

2015 väntande

Tänk att ha nått ut till så många. Hoppas av hela mitt hjärta att jag kunnat hjälpa någon annan som är i samma situation som jag har varit. Det är liksom hela syftet till den här bloggen, samtidigt som det varit mitt sätt att hjälpa mig själv. Det har känts skönt att få sätta ord på mina tankar och känslor. Tack alla läsare. Tack för alla fina kommentarer och er uppbackning. Det har hjälpt mig genom allt det här.

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Konsertsalen på Sydney-operan rymmer 2 700 personer. Den här bloggen besöktes cirka 22 000 gånger under 2015. Om den hade varit en konsert på Sidney-operan skulle det ta cirka 8 utsålda föreställningar för att lika många personer skulle få se den.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Upp till mig själv

Vad bra jag har varit på att lura min själv. Genom att fylla dagen med aktiviteter så behöver jag inte känna efter vad jag egentligen behöver. I kalendern kanske en dag kan se ut på följande: Möte kl 10, läkarbesök kl 14, Maja teater kl 16, ridning kl 19. Ser kanske inte ut till att vara så himla mycket. Men vad gör jag med tiden som finns i mellan? Läs mer

Ett år har gått

Nu är det nästan exakt ett år sedan jag fick mitt besked. Den här hösten har betydligt ljusare framtidsutsikter. Vi är mitt uppe i vårt planerande och övande kring vår Insamlingsgala som vi håller på att sätta upp. Tänk att det kunde bli så här stort. Åsa skulle ju bara göra en tavla om mig och så blev det så här. Det är en pirrande känsla och med ett litet uns av nervositet som jag känner inför allt det här. Alla övar på sitt håll. -dansare, skådisar och musiker och samtidigt gäller det att ta hand om alla bollar som flyger runt just nu. Det gäller att plocka ner dem en efter en så att hela projektet till slut blir samlat. Det börjar ta form nu.Medverkande

Igår var jag och lyssnade på ett av banden när de repade. Häromdagen var jag och kollade in skådisarna som repade på sitt. I kväll ska jag själv repa på min del. Det kommer att bli bra. Jag känner det. Tänk att så många företag och privatpersoner vill vara med och störta vårt projekt och jag är så förväntansfull över att få se hur mycket pengar vi kommer lyckas få in. Läs mer

Idag är det min födelsedag :-)

IMG_3983Underbart! Idag fyller jag år. Tänk att jag fick fylla år en gång till. 43 år blir jag idag. Jag låg och tänkte alldeles nyss, att jag nog aldrig mer kommer att tänka att nej jag vill inte bli äldre. För det är ju precis det jag vill. Jag vill bli äldre. Jag vill uppleva varje dag. Jag vill uppleva mina barn. Jag vill leva och uppleva mina barnbarn. Jag vill uppleva fler födelsedagar. Jag vill leva.

Jag är så oerhört tacksam för varje dag jag får. Det är en gåva att få vakna på morgonen och känna att jag får leva idag också. Jag får uppleva allt spännande som erbjuds mig. Jag lever i nuet och njuter av det jag har. Jag saknar inte det jag inte har. Tänk att så här hade jag inte tänkt för ett år sedan. För när jag fyllde 42 år hade jag inte haft cancer. Då susade livet på. Jag var stark och cancer drabbade inte mig. Det var inget jag ville höra om. I fall någon i min omgivning blev drabbad så reflekterade jag över det, ägnade människan en tanke typ: – fy vad hemskt! men sedan lade jag det åt sidan och gick vidare i min vardag. Idag är det annorlunda. Idag vet jag vad man går igenom. Idag när jag hör om någon som blir drabbad känns det i hela mitt hjärta. Jag vet hur det känns för den personen. Jag vet vilken resa som väntar. Jag känner det i hela koppen. Jag vet. Läs mer

Det blir aldrig som man har tänkt sig

IMG_3661Jaha då sitter jag här i sjuktransporten alldeles rödgråten (kostar ändå på mig ett litet leende för bildens skull) på väg mot Ryhovs sjukhus igen.
Det tar visst aldrig slut. Jag fick en infektion i bröstet efter strålningen. Det blev varigt och jag kände verkligen att det inte stod rätt till. Så jag ringde onkologen och fick komma dit på kort varsel för att de ville ta en odling. Så fick det bli. Jag slängde mig i bilen åkte de fyra mil som bilen i stort sett kan köra av sig själv numer efter alla resor dit. Odling togs och det bestämdes att jag skulle få besked på måndag eftersom jag ändå skulle in och få min spruta (Herceptin). Söndagen kom och jag började känna mig febrig. Jag ringer till onkologen igen och läkaren skriver ut antibiotika till mig. Men för att komma igång med behandlingen direkt får jag åter sätta mig i bilen, köra fyra mil dit och fyra mil hem igen för att hämta antibiotikatabletter (det var ju söndag kväll det är ju då allt händer så klart) Måndagen kommer, vi har packat hela husvagnen -för att, efter jag har varit och fått min spruta fortsätta direkt vidare ner mot Italien med hela familjen. Febern håller i sig och svaret på odlingen var inte klart. Så efter lite gemensamt familjeråd beslutar vi oss för att fortsätta ner mot Malmö efter jag fått sprutan och invänta svar under morgondagen så att vi säkert skulle veta att det var rätt sorts antibiotika som jag hade fått innan vi fortsätter ner mot kontinenten. Idag när läkaren ringde och bekräftade att det var rätt sorts antibiotika de hade satt in, blev hon mycket konfunderad över att jag fortfarande hade hög feber. Den borde ha gett med sig vid det här laget. Så på läkarens inrådan åkte jag till sjukhuset i Malmö så att de fick ta lite mer prover på mig. Det visar sig att jag hade en kraftig infektion i kroppen med ett CRP på 243 och jag måste läggas in för intravenös antibiotika behandling. Jag kommer att få tillbringa några dagar och upp till en vecka på en vårdavdelning mitt i sommaren nu när vi ska åka på semester! Hur blev det så här egentligen. Från att varit på väg neråt så fick allt en helt ny vändning, -sjukhus, slita mig helt från familjen. Fan vad jag har gråtit efter beskedet. Det känns som det inte finns någon botten på tårarna. Den här resan har vi ju sett fram emot så himla mycket, det skulle bli ett sätt att fira att jag är klar med mina behandlingar och få komma varandra nära efter allt vi fått gå igenom. Nej just nu känns det inte kul det minsta. Jag längtar så efter min familj redan. De är kvar i Malmö för att invänta och se hur det artar sig för mig. Jag kommer be till alla änglar som finns för hjälp till att det här ska vända snabbt så att vi ändå kan komma i väg. Än finns hoppet kvar!

Nu är det sommar och sol

Hjälp vad tiden går, Det har snart redan gått 5 veckor sedan jag började med strålbehandlingen. Mycket har hänt sedan dess. Vår har blivit till sommar, körsbärsträden har gått från vit blomning till gröna bär som väntar på att få mogna i solen som fortfarande mestadels lyser med sin frånvaro. Skolan har slutat, barnen har varit på läger och om en vecka åker vi med husvagn och familj till Italien. Om vi backar bandet några veckor så skulle jag precis börja med tredje fasen av behandlingen mot cancern, – Strålbehandling. Den kom ju igång helt enligt plan, eller till och med någon vecka tidigare mot vad jag hade vågat hoppas på. Jag tänkte börja med att berätta hur det hela rent praktiskt har gått till.

Första dagen fick jag göra en MR röntgen då syftet med den var att lokalisera min fysik. Det behövdes för att de ska kunna veta exakt var, hur, och vilken styrka strålningen ska riktas mot mig. Dagen efter det fick jag komma tillbaka, då var det dags för att mäta ut och märka upp punkter på kroppen så att de sedan ska kunna ställa in stålbehandlingen på exakt samma ställe varje gång. Senare på dagen var det då dags för första behandlingen. Man får ligga på en brits med en slags röntgenapparat över sig. Den kan både ta röntgenbilder och ge strålning. Första gångerna tar det lite längre tid, då finns det en fysiker med som hjälper till att räkna ut rätt dos. Dessutom tar de bilder samtidigt så då tar det cirka 30 minuter vid varje tillfälle. Efter några gånger, när allt är inställt tar själva behandlingen ca 10-15 minuter. 25 behandlingar ska jag ha totalt och varje vardag får jag tålmodigt befinna mig på Ryhov för att få min dos. Nästan direkt vid de första behandlingarna började mina muskler svullna vid operationsområdet. Detta gör i sin tur att jag blir stel och begränsad i min rörlighet i armen igen. Huden däremot har klarat sig ganska länge men nu på sluttampen är den inte vacker. Det liknar en kraftig brännskada som man får vid alldeles för mycket solbränna. Det kliar oerhört mycket i huden, och bara då kläderna nuddar området så känns det väldigt obehagligt. IMG_3624Tröttheten har också gjort sig påmind igen. Det värsta är ju att själva strålbehandlingen tar så mycket tid av vardagen (med resa, parkering och lite väntetider på det tar det ca 2 timmar om dagen) så det bli inte mycket tid över för vila heller.

Det ska bli skönt att snart vara klar med strålningen. Jag har bara 3 behandlingar kvar nu. 🙂

Ja det var lite rapport om den rent fysiska delen. När det gäller det andliga planet så har det också hänt en hel del.

När jag ser tillbaka på tiden från jag fick beskedet om cancer och fram under hela cytostatikaperioden och till själva operationen, så känns det som att jag har varit väldigt fokuserad på att ta mig igenom hela processen. Jag har liksom haft skygglappar vid ögonen och helt och hållet siktat framåt. Jag har lagt all tankekraft och energi på att bli frisk och ta mig igenom alla svårigheter under resans gång på bästa sätt. Nu när jag snart är klar med behandlingarna är det precis som om alla andra tankar kommer i fatt. Det är svårt att beskriva känslan, men jag kan inte säga att jag är särskilt glad över att jag snart är igenom allt. Det låter ju lite konstigt för nyss skrev jag ju att det är skönt att behandlingarna snart är över. Och det är det ju, alltså skönt att slippa åka varje dag, skönt att min hud snart ska få tid att läka, skönt att slippa tillbringa flera timmar/veckan på Ryhov. Men vetskapen att snart ”vara klar” är också förknippad till massa andra konstiga känslor. Vaddå klar? jag är inte alls klar! vad är jag klar med? – Alla fysiska behandlingar (i bästa fall, utgången vet ingen något om) men det är liksom nu allt börjar för mig. Det är ju nu jag ska lära mig att leva med bara ett bröst, rädslan för ny cancer, min nya kroppsuppfattning, mitt gråa hår, klimakteriebesvären som kommit alldeles för tidigt, obefintlig sexlust, torra slemhinnor. Fan vad jag vill känna mig kåt igen! men det finns där bara inte! helt borta! och bara tanken på sex just nu gör att jag går sönder i mina slemhinnor. Jag är ju sååå skör. Jag har känt på sista tiden att jag inte alls har kommit i kontakt med mina egna känslor. I vanliga fall är jag en väldigt känslosam person som har lätt att komma till gråt eller skratt, men allt har bara känts helt avtrubbat. Inte ens när Min Hugo spelade gitarr på skolavslutningen började jag gråta. I vanliga fall hade jag gråtit floder vid ett sådan tillfälle. Detta har skrämt mig lite och jag har verkligen funderat över vad som håller på att hända mig. Förra veckan blev jag remitterad till en psykolog och jag kände att det skulle kännas skönt att få hjälp att plocka fram det som förmodligen proppat till i mitt känsloflöde. Jag hann inte sitta där många minuter förrän tårarna fullkomligt flödade ner för mina kinder. Bara det att få komma och prata ut till någon obehörig kändes väldigt skönt. Vi eller rättare sagt jag, pratade mest hela tiden och liksom berättade för mig själv om vilka känslor jag hade och på så vis kunde jag också se anledning till varför känslorna finns där. Till slut kom jag på att jag går omkring och känner en stor skuld inom mig. En skuld över att cancern drabbar alla runt mig. Det är ju mitt fel att andra är ledsna, det är mitt fel att andra ska hjälpa mig för att jag inte orkar, det är jag som hela tiden är den besvärlige, som inte kan äta samma mat som alla andra, som ska tas hänsyn till hela tiden. När det kom över mig blev gråten än mer starkare och jag kände djupt inom mig att det här är en av orsakerna till att jag inte mår bra. Nu gäller det att lära sig att handskas med dessa tankar. När jag ser rent logiskt på det så vet jag ju att tex mamma gärna hjälper mig, jag vet att ingen klandrar mig för att jag fått cancer. Men ändå så finns känslan där så starkt inom mig. För det är ju ändå jag som orsakar allt detta i min omgivning. Jag måste lära mig att se själviskt på det. En vän till mig sa att det faktiskt är mig det är synd om. Jag måste se det själv. Alla andra som finns omkring mig upplever så klart saker, men det är ändå mig det är mest synd om. Det är jag som går igenom alla behandlingar, det är jag som drabbats av en dödlig sjukdom, det är inte mina vänner. DET ÄR MIG det är synd om inte dom andra.

Ju mer jag tänker på det så är det ju faktiskt så. Jag måste få börja tycka lite synd om mig själv utan att för den skull gräva ner mig. Det här är något helt nytt för mig. Jag har nog aldrig tillåtit mig detta förut. Jag har ju alltid fått höra att: Malin klarar sig alltid, hon är född med matjord i byxfickorna, henne behöver man aldrig vara orolig över. Dessa ord har ju så klart varit i positiv mening från mina föräldrar men det har också präglat mig till den jag är. Att jag alltid har velat klara mig själv. Och nu när jag då hanmar i en situation där jag behöver hjälp strider det ju mot allt jag är. Ja nu fick jag visst mycket nytt att jobba med hos mig själv igen. Jag måste lära mig att inte vara duktig. Jag måste lära mig att våga be om hjälp och att säga att jag faktiskt mår dåligt ibland.

IMG_3620Och så till något lite mer lättsamt igen:-) I veckan var jag och klippte mig för första gången sedan jag rakade bort håret. Det första håret som kom var väldigt tunt och lite tufsigt. Så även om håret var ganska kort så känns det tjockare nu efter klippningen när han fick bort det där ljusa blekta testarna. Skönt att forma till det kring öronen också nu känns det lite mer som en frisyr.

När jag skriver nästa gång blir det lite memoarer från Italien. Nu väntar en skön och välbehövlig resa för vår familj tillsammans med familjen Bruce Svensson. Denna resa har jag haft som målbild under hela min behandlingstid. Och tänk, även att oddsen var näst intill obefintliga till att vi skulle kunna resa redan v 28 så har vi ändå fixat det. Ingen kunde tro det, inte ens läkaren, som sa att jag bör tänka om och planera resa lite senare. De sa att jag skulle få svårt att fixa alla behandlingarna fram till nu, Men det gick, och det var därför jag har önskat det så starkt ända sedan i november då behandlingarna satte fart.

Ha en riktigt trevlig sommar på er alla och hoppas ni också hinner ha lite go semester!

We are the heroes of our kind, herooooes. We are dancing with the demonds on our mind.

Idag har jag varit på återbesök hos läkaren efter operationen. Jag har även fått svar angående analysen från bröstet och lymfan som de opererade bort. ALL CANCER VAR BORTA! Självklart är jag väldigt glad för detta besked. Jag har ingen aning om i fall det är vanligt eller ej, att hela tumören försvinner med hjälp av cytostatikan. Men enligt läkaren så är prognosen väldigt god i de fall då allt är borta innan operationen. Han sa även att det med stor sannolikhet även har tagit bort eventuella cancerceller som kan ha cirkulerat i blodet, eftersom jag svarat så bra på behandlingen. Det är ju helt underbart! Jag kommer klara det här! Läs mer