2 november 2020 Idag dog det 2 personer i Covid 19 i SverigeVarje dag dör i snitt 5 personer av alkoholrelaterade sjukdomar i Sverige Varje dag dör det i snitt 85 personer i hjärt och kärlsjukdomar i Sverige Varje dag … Läs mer

Kär!

Kär i livet, -pirr i magen sprudlande energi, lyckorus, hjärtklappning. Inget kan stoppa mig!

Jag vill så här i slutet av oktober månad dela med mig av mina känslor. Det har nu gått 5 år sedan jag fick det mest omtumlande besked jag kunde tänka mig, jag hade en stor elakartad snabbväxande tumör i vänster bröst som dessutom spridit sig till lymfsystemet. De känslor jag upplevde då var totalt raka motsatsen mot de inledande ord jag började med i stycket ovan. Tänk att man kan uppleva sådan lycka efter man har upplevt sådan sorg. Våra känslor har ett brett spektrum och en fantastisk förmåga att resa sig om vi bara tillåter det ske. Trots en tuff tid med behandlingar, och mental oro så har jag också fått med mig mycket bra saker på vägen. Jag fick många nya vänner, förstod äntligen vad jag är ämnad att jobba med, fick lära mig att prioritera och välja det jag mår bra av. Nu väljer jag att leva fullt ut. Lagom vad är det J Jag gör det jag mår bra av och det som fyller mig från insidan och ut ser jag till att njuta av, och det gör jag till fullo. Det finns inga dagar att förlora det finns bara en framtid att vinna (ovasett om det är få dagar eller 100 år, det får framtiden utvisa) och riktningen för dem kan bara jag själv påverka och det är helt upp till mig. Jag är så oerhört tacksam för livet och för kärleken, för min familj, alla vänner som finns vid min sida och för dansen som får mig att känna mig hel. Jag skriver detta dels för att jag vill dela med mig till alla er som känner att det känns tung just nu. Men också för att jag själv vill göra ett tydligt avstamp från cancern. Den var aldrig min. Den kom för att passera och jag har nu släppt den och så ska det förbli. Jag kommer sätta punkt för min blogg och gå ur alla cancergrupper på fb jag varit med i, det blir symbolen för att jag slutligen väljer att gå vidare, jag är inget offer, jag är en vinnare!

Denna blogg har fått ge utlopp för mina känslor och bearbetat de svåra stunder jag hade under en tid. Men nu är den tiden förbi. Jag behöver den inte längre. Hoppas ändå att den fortfarande kan vara till stöd för andra som är inne i en tuff period just nu därför låter jag en ända finnas kvar.

 

/ Malin

Mat är medicin och Medicin är mat

Idag blev den klar! Min egentillverkade surkål.  De syrliga små bakterierna som bildas gör att andra, mer skadliga, bakterier inte trivs lika bra i våra slemhinnor.Därför håller mjölksyrabakterierna – som kallas probiotika – oss friskare. – Mjölksyrabakterierna hjälper också kroppen att ta upp mer av vissa livsnödvändiga vitaminer och mineraler. Bland annat gäller det järn och zink, som blir mer lättillgängliga för kroppen av syrade livsmedel. IMG_5161Under själva jäsningen kan det också bildas vitamin B12 och folsyra. Läs mer

Gott Nytt 2016

Ett nytt år har startat. Jag känner att det här kommer bli ett fantastiskt år! Det blir vad jag gör det till och nu när krafterna så sakta kommer tillbaka har jag de bästa förutsättningarna.

IMG_5050

Vi fick den stora äran att avsluta 2015 med en fantastisk insamling som gav hela 352 000 kr till förmån för bröstcancerns riksorganisation -BRO. Hela insamlingen med dessa fina föreställningar och den fantastiska sammanslutningen som vi fick till i hela Nässjö, är nog något av det roligaste och mest givande jag har varit med om. Sort tack till alla som varit med och bidragit med såväl pengar som fysiska insats! Läs mer

2015 väntande

Tänk att ha nått ut till så många. Hoppas av hela mitt hjärta att jag kunnat hjälpa någon annan som är i samma situation som jag har varit. Det är liksom hela syftet till den här bloggen, samtidigt som det varit mitt sätt att hjälpa mig själv. Det har känts skönt att få sätta ord på mina tankar och känslor. Tack alla läsare. Tack för alla fina kommentarer och er uppbackning. Det har hjälpt mig genom allt det här.

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Konsertsalen på Sydney-operan rymmer 2 700 personer. Den här bloggen besöktes cirka 22 000 gånger under 2015. Om den hade varit en konsert på Sidney-operan skulle det ta cirka 8 utsålda föreställningar för att lika många personer skulle få se den.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Upp till mig själv

Vad bra jag har varit på att lura min själv. Genom att fylla dagen med aktiviteter så behöver jag inte känna efter vad jag egentligen behöver. I kalendern kanske en dag kan se ut på följande: Möte kl 10, läkarbesök kl 14, Maja teater kl 16, ridning kl 19. Ser kanske inte ut till att vara så himla mycket. Men vad gör jag med tiden som finns i mellan? Läs mer

Ett år har gått

Nu är det nästan exakt ett år sedan jag fick mitt besked. Den här hösten har betydligt ljusare framtidsutsikter. Vi är mitt uppe i vårt planerande och övande kring vår Insamlingsgala som vi håller på att sätta upp. Tänk att det kunde bli så här stort. Åsa skulle ju bara göra en tavla om mig och så blev det så här. Det är en pirrande känsla och med ett litet uns av nervositet som jag känner inför allt det här. Alla övar på sitt håll. -dansare, skådisar och musiker och samtidigt gäller det att ta hand om alla bollar som flyger runt just nu. Det gäller att plocka ner dem en efter en så att hela projektet till slut blir samlat. Det börjar ta form nu.Medverkande

Igår var jag och lyssnade på ett av banden när de repade. Häromdagen var jag och kollade in skådisarna som repade på sitt. I kväll ska jag själv repa på min del. Det kommer att bli bra. Jag känner det. Tänk att så många företag och privatpersoner vill vara med och störta vårt projekt och jag är så förväntansfull över att få se hur mycket pengar vi kommer lyckas få in. Läs mer

Idag är det min födelsedag :-)

IMG_3983Underbart! Idag fyller jag år. Tänk att jag fick fylla år en gång till. 43 år blir jag idag. Jag låg och tänkte alldeles nyss, att jag nog aldrig mer kommer att tänka att nej jag vill inte bli äldre. För det är ju precis det jag vill. Jag vill bli äldre. Jag vill uppleva varje dag. Jag vill uppleva mina barn. Jag vill leva och uppleva mina barnbarn. Jag vill uppleva fler födelsedagar. Jag vill leva.

Jag är så oerhört tacksam för varje dag jag får. Det är en gåva att få vakna på morgonen och känna att jag får leva idag också. Jag får uppleva allt spännande som erbjuds mig. Jag lever i nuet och njuter av det jag har. Jag saknar inte det jag inte har. Tänk att så här hade jag inte tänkt för ett år sedan. För när jag fyllde 42 år hade jag inte haft cancer. Då susade livet på. Jag var stark och cancer drabbade inte mig. Det var inget jag ville höra om. I fall någon i min omgivning blev drabbad så reflekterade jag över det, ägnade människan en tanke typ: – fy vad hemskt! men sedan lade jag det åt sidan och gick vidare i min vardag. Idag är det annorlunda. Idag vet jag vad man går igenom. Idag när jag hör om någon som blir drabbad känns det i hela mitt hjärta. Jag vet hur det känns för den personen. Jag vet vilken resa som väntar. Jag känner det i hela koppen. Jag vet. Läs mer

Det blir aldrig som man har tänkt sig

IMG_3661Jaha då sitter jag här i sjuktransporten alldeles rödgråten (kostar ändå på mig ett litet leende för bildens skull) på väg mot Ryhovs sjukhus igen.
Det tar visst aldrig slut. Jag fick en infektion i bröstet efter strålningen. Det blev varigt och jag kände verkligen att det inte stod rätt till. Så jag ringde onkologen och fick komma dit på kort varsel för att de ville ta en odling. Så fick det bli. Jag slängde mig i bilen åkte de fyra mil som bilen i stort sett kan köra av sig själv numer efter alla resor dit. Odling togs och det bestämdes att jag skulle få besked på måndag eftersom jag ändå skulle in och få min spruta (Herceptin). Söndagen kom och jag började känna mig febrig. Jag ringer till onkologen igen och läkaren skriver ut antibiotika till mig. Men för att komma igång med behandlingen direkt får jag åter sätta mig i bilen, köra fyra mil dit och fyra mil hem igen för att hämta antibiotikatabletter (det var ju söndag kväll det är ju då allt händer så klart) Måndagen kommer, vi har packat hela husvagnen -för att, efter jag har varit och fått min spruta fortsätta direkt vidare ner mot Italien med hela familjen. Febern håller i sig och svaret på odlingen var inte klart. Så efter lite gemensamt familjeråd beslutar vi oss för att fortsätta ner mot Malmö efter jag fått sprutan och invänta svar under morgondagen så att vi säkert skulle veta att det var rätt sorts antibiotika som jag hade fått innan vi fortsätter ner mot kontinenten. Idag när läkaren ringde och bekräftade att det var rätt sorts antibiotika de hade satt in, blev hon mycket konfunderad över att jag fortfarande hade hög feber. Den borde ha gett med sig vid det här laget. Så på läkarens inrådan åkte jag till sjukhuset i Malmö så att de fick ta lite mer prover på mig. Det visar sig att jag hade en kraftig infektion i kroppen med ett CRP på 243 och jag måste läggas in för intravenös antibiotika behandling. Jag kommer att få tillbringa några dagar och upp till en vecka på en vårdavdelning mitt i sommaren nu när vi ska åka på semester! Hur blev det så här egentligen. Från att varit på väg neråt så fick allt en helt ny vändning, -sjukhus, slita mig helt från familjen. Fan vad jag har gråtit efter beskedet. Det känns som det inte finns någon botten på tårarna. Den här resan har vi ju sett fram emot så himla mycket, det skulle bli ett sätt att fira att jag är klar med mina behandlingar och få komma varandra nära efter allt vi fått gå igenom. Nej just nu känns det inte kul det minsta. Jag längtar så efter min familj redan. De är kvar i Malmö för att invänta och se hur det artar sig för mig. Jag kommer be till alla änglar som finns för hjälp till att det här ska vända snabbt så att vi ändå kan komma i väg. Än finns hoppet kvar!